Fredagsmyyyys

Jag.....

Då tar vi nya tag.....

Hade juh lagt ner detta med att dela tankar och åsikter på nätet. Men har kommit på att jag nog behöver kunna skriva av mig någonstans. Det viktigaste är kanske inte att någon läser det jag skriver utan att jag bara kan skriva.
Har nog alltid varit bra med ord, ord som är skrivna, mindre bra på ord som skall sägas ialla fall när det handlar om mig själv. I jobbet skulle jag nog kunna snacka ihjäl en lyktstolpe!

Vila i frid...

Min kära kollega....

Kris!!

Nu är det inte så väldans lång tid kvar för min del....
Känner att ångesten börjar sätta sina klor i mig. Men vad är det egentligen att ha ångest över?! Menar gravitationen drabbar alla någon gång, och vad spelar det egentligen för roll om brösten inte sitter där det en gång gjorde!? Att höfterna kanske blir en aningens bredare vilket medför att man måste köpa en storlek större på byxorna så att allt är innanför. Visserligen verkar juh det senaste modet vara att ha delar av mage och höfter hängandes utanpå jeansen helst med en tight tröja oxå så att alla ser....

Att man sen varken har hus, man, unge eller volvo utan bara hunden må så va hänt... Har juh hela livet på mig att införskaffa de andra tingestena som innebär att jag blir en helt vanlig Svensson. Att sedan den yngsta brodern i en syskonskara om 3 där jag är äldst redan hunnit med alla dessa saker gör mig inte alls stressad, någon av oss måste juh vara först. Tycker att det räcker med att jag vann i vem som föddes först! Samt att jag är den som först måste passera det magiska talet 30. Menar vore juh elakt av mig att inte ta hela ansvaret som storasyster och kunna förvarna dom om hur det var att kliva över det magiska sträcket!!

Att 2010 skulle komma så fort och att januari månad inte har så många dagar som man alltid tyckt, att det snart är den sista feb och när jag vaknar upp på morgonen måndag den 1 mars så har jag för alltid passerat 30 sträcket!! Intalar mig själv att det inte är så läskigt som det låter, kommer forsätta förneka 30-års krisen och att jag fortfarande bara är 20.

Förkylning i knäna

Kan en förkylning sätta sig i knäna?!
Nog för att jag jobbar för SL och har ett serviceyrke. Men tycker verkligen resenärerna att jag ska kunna allt?!
Resenär kliver på i Barkarby, kollar konstigt på mig och kollegan. Sätter sig så att han garanterat kan få ögonkontakt med mig, jag gör ett desperat försök att värja mig från ögonkontakten. Några sekunder sent, besvarar med ett leende och sen är det kört!!
Resenären vill ställa en fråga, det verkligen lyser i hans ögon att han vill ha uppmärksamhet. Suckandes och frustandes frågar han mig om vad jag tycker han ska göra, då hans förkylning verkar ha gått ner i knäna!! Tror du det hjälper med att dricka te!?
Vill juh inte förstöra hans illusion av att te är bra så svarar att det nog är bra, är på väg att säga åt honom att ta lite honung också för att det mjukar upp lederna men lägger tand för tunga och ska just vända mig om, när han åter igen suckar till.
Han frågar denna gången om jag förstår vad som menas med att när han är kissnödig i drömmen och måste gå på toa så bankar han i väggen och försöker gå den vägen!!
Vad ska jag svara, är inte psykolog, drömmtydare eller något annat, är en simpel SL vakt!!

Minnena bleknar aldrig......

När slutade människor prata med varandra?
När slutade vi lyssna på andra?
När slutade vi bry oss och när slutade vi förstå?

Det behövs så lite från var och en av oss för att någon annan ska känna sig älskad och trygg.
Om vi alla bara kunde sluta leva i vår egna bubbla och ta oss lite tid till att se, lyssna och förstå andra Det är liksom inte världens undergång, eller vårt egna livs undergång. Om vi bara stannade upp och lyssnade på omgivningen.

Är vi så rädda för att förstå vad som är på väg att ske?
Är vi så egoistiska att vi inte orkar lyssna?
Är vi så stressade att vi inte vågar stanna upp och se, se det lilla som kan betyda så mycket för någon annan?

Det är sorgligt när en människa väljer att avsluta sitt liv, för att hon inte ser någon annan utväg. När hon grävt ner sig och stängt in sig själv i ett rum där ingen kan se och dit ljuset aldrig kan nå. Den enda förklaring man kan få, om man har tur är några ord skrivna på en papperslapp. Några få ord som hon så varsamt skrivit ner. När bokstäverna bildar meningar med en berättelse som förhoppningsvis ska få oss andra att förstå. Några meningar hon inte kunde säga till oss, men som hon ville att vi skulle veta. Några meningar hon kunde skriva, men inte visste hur hon skulle säga. När dessa ord är skrivna, infinner sig lugnet hos henne och hon vet, att någon kommer läsa hennes ord. Någon kommer läsa dom, men ingen kommer någonsin förstå. De flesta kommer se det som ett svek. Men det förstår inte hon när hon så mödosamt formulerar dessa ord, som bildar meningar, som gör att vi ska förstå. För när hon skriver dessa ord som hon inte kan säga, så har hon gett oss en förklaring. Hon vill inte lämna oss utan att ha sagt sitt, de där orden som är så svåra att säga, men fjäderlätta att skriva.

Vi intalar oss alla att vi förstått de ord som hon skrivit, men ingen kommer någonsin att acceptera dom. I mörkret kommer vi fälla en miljon med tårar, fortsätta fråga oss varför och i dagsljuset, säga att vi förstår de där orden som så mödosamt skrevs på papperslappen.
Med tiden kommer orden att blekna, vi kommer inte sträva efter att förstå eller acceptera.
Med tiden kommer vi bara minnas. Minnas hon som skrev de där orden. Minnas henne för den hon var och de saker hon gjorde. Vi kommer aldrig glömma henne. Hon kommer alltid bo inom oss, vi kan ta fram henne när vi vill........