Minnena bleknar aldrig......

När slutade människor prata med varandra?
När slutade vi lyssna på andra?
När slutade vi bry oss och när slutade vi förstå?

Det behövs så lite från var och en av oss för att någon annan ska känna sig älskad och trygg.
Om vi alla bara kunde sluta leva i vår egna bubbla och ta oss lite tid till att se, lyssna och förstå andra Det är liksom inte världens undergång, eller vårt egna livs undergång. Om vi bara stannade upp och lyssnade på omgivningen.

Är vi så rädda för att förstå vad som är på väg att ske?
Är vi så egoistiska att vi inte orkar lyssna?
Är vi så stressade att vi inte vågar stanna upp och se, se det lilla som kan betyda så mycket för någon annan?

Det är sorgligt när en människa väljer att avsluta sitt liv, för att hon inte ser någon annan utväg. När hon grävt ner sig och stängt in sig själv i ett rum där ingen kan se och dit ljuset aldrig kan nå. Den enda förklaring man kan få, om man har tur är några ord skrivna på en papperslapp. Några få ord som hon så varsamt skrivit ner. När bokstäverna bildar meningar med en berättelse som förhoppningsvis ska få oss andra att förstå. Några meningar hon inte kunde säga till oss, men som hon ville att vi skulle veta. Några meningar hon kunde skriva, men inte visste hur hon skulle säga. När dessa ord är skrivna, infinner sig lugnet hos henne och hon vet, att någon kommer läsa hennes ord. Någon kommer läsa dom, men ingen kommer någonsin förstå. De flesta kommer se det som ett svek. Men det förstår inte hon när hon så mödosamt formulerar dessa ord, som bildar meningar, som gör att vi ska förstå. För när hon skriver dessa ord som hon inte kan säga, så har hon gett oss en förklaring. Hon vill inte lämna oss utan att ha sagt sitt, de där orden som är så svåra att säga, men fjäderlätta att skriva.

Vi intalar oss alla att vi förstått de ord som hon skrivit, men ingen kommer någonsin att acceptera dom. I mörkret kommer vi fälla en miljon med tårar, fortsätta fråga oss varför och i dagsljuset, säga att vi förstår de där orden som så mödosamt skrevs på papperslappen.
Med tiden kommer orden att blekna, vi kommer inte sträva efter att förstå eller acceptera.
Med tiden kommer vi bara minnas. Minnas hon som skrev de där orden. Minnas henne för den hon var och de saker hon gjorde. Vi kommer aldrig glömma henne. Hon kommer alltid bo inom oss, vi kan ta fram henne när vi vill........