Min kära kollega....
tisdag 23 februari 2010
lördag 23 januari 2010
Kris!!
Nu är det inte så väldans lång tid kvar för min del....
Känner att ångesten börjar sätta sina klor i mig. Men vad är det egentligen att ha ångest över?! Menar gravitationen drabbar alla någon gång, och vad spelar det egentligen för roll om brösten inte sitter där det en gång gjorde!? Att höfterna kanske blir en aningens bredare vilket medför att man måste köpa en storlek större på byxorna så att allt är innanför. Visserligen verkar juh det senaste modet vara att ha delar av mage och höfter hängandes utanpå jeansen helst med en tight tröja oxå så att alla ser....
Att man sen varken har hus, man, unge eller volvo utan bara hunden må så va hänt... Har juh hela livet på mig att införskaffa de andra tingestena som innebär att jag blir en helt vanlig Svensson. Att sedan den yngsta brodern i en syskonskara om 3 där jag är äldst redan hunnit med alla dessa saker gör mig inte alls stressad, någon av oss måste juh vara först. Tycker att det räcker med att jag vann i vem som föddes först! Samt att jag är den som först måste passera det magiska talet 30. Menar vore juh elakt av mig att inte ta hela ansvaret som storasyster och kunna förvarna dom om hur det var att kliva över det magiska sträcket!!
Att 2010 skulle komma så fort och att januari månad inte har så många dagar som man alltid tyckt, att det snart är den sista feb och när jag vaknar upp på morgonen måndag den 1 mars så har jag för alltid passerat 30 sträcket!! Intalar mig själv att det inte är så läskigt som det låter, kommer forsätta förneka 30-års krisen och att jag fortfarande bara är 20.
Känner att ångesten börjar sätta sina klor i mig. Men vad är det egentligen att ha ångest över?! Menar gravitationen drabbar alla någon gång, och vad spelar det egentligen för roll om brösten inte sitter där det en gång gjorde!? Att höfterna kanske blir en aningens bredare vilket medför att man måste köpa en storlek större på byxorna så att allt är innanför. Visserligen verkar juh det senaste modet vara att ha delar av mage och höfter hängandes utanpå jeansen helst med en tight tröja oxå så att alla ser....
Att man sen varken har hus, man, unge eller volvo utan bara hunden må så va hänt... Har juh hela livet på mig att införskaffa de andra tingestena som innebär att jag blir en helt vanlig Svensson. Att sedan den yngsta brodern i en syskonskara om 3 där jag är äldst redan hunnit med alla dessa saker gör mig inte alls stressad, någon av oss måste juh vara först. Tycker att det räcker med att jag vann i vem som föddes först! Samt att jag är den som först måste passera det magiska talet 30. Menar vore juh elakt av mig att inte ta hela ansvaret som storasyster och kunna förvarna dom om hur det var att kliva över det magiska sträcket!!
Att 2010 skulle komma så fort och att januari månad inte har så många dagar som man alltid tyckt, att det snart är den sista feb och när jag vaknar upp på morgonen måndag den 1 mars så har jag för alltid passerat 30 sträcket!! Intalar mig själv att det inte är så läskigt som det låter, kommer forsätta förneka 30-års krisen och att jag fortfarande bara är 20.
torsdag 21 januari 2010
Förkylning i knäna
Kan en förkylning sätta sig i knäna?!
Nog för att jag jobbar för SL och har ett serviceyrke. Men tycker verkligen resenärerna att jag ska kunna allt?!
Resenär kliver på i Barkarby, kollar konstigt på mig och kollegan. Sätter sig så att han garanterat kan få ögonkontakt med mig, jag gör ett desperat försök att värja mig från ögonkontakten. Några sekunder sent, besvarar med ett leende och sen är det kört!!
Resenären vill ställa en fråga, det verkligen lyser i hans ögon att han vill ha uppmärksamhet. Suckandes och frustandes frågar han mig om vad jag tycker han ska göra, då hans förkylning verkar ha gått ner i knäna!! Tror du det hjälper med att dricka te!?
Vill juh inte förstöra hans illusion av att te är bra så svarar att det nog är bra, är på väg att säga åt honom att ta lite honung också för att det mjukar upp lederna men lägger tand för tunga och ska just vända mig om, när han åter igen suckar till.
Han frågar denna gången om jag förstår vad som menas med att när han är kissnödig i drömmen och måste gå på toa så bankar han i väggen och försöker gå den vägen!!
Vad ska jag svara, är inte psykolog, drömmtydare eller något annat, är en simpel SL vakt!!
Nog för att jag jobbar för SL och har ett serviceyrke. Men tycker verkligen resenärerna att jag ska kunna allt?!
Resenär kliver på i Barkarby, kollar konstigt på mig och kollegan. Sätter sig så att han garanterat kan få ögonkontakt med mig, jag gör ett desperat försök att värja mig från ögonkontakten. Några sekunder sent, besvarar med ett leende och sen är det kört!!
Resenären vill ställa en fråga, det verkligen lyser i hans ögon att han vill ha uppmärksamhet. Suckandes och frustandes frågar han mig om vad jag tycker han ska göra, då hans förkylning verkar ha gått ner i knäna!! Tror du det hjälper med att dricka te!?
Vill juh inte förstöra hans illusion av att te är bra så svarar att det nog är bra, är på väg att säga åt honom att ta lite honung också för att det mjukar upp lederna men lägger tand för tunga och ska just vända mig om, när han åter igen suckar till.
Han frågar denna gången om jag förstår vad som menas med att när han är kissnödig i drömmen och måste gå på toa så bankar han i väggen och försöker gå den vägen!!
Vad ska jag svara, är inte psykolog, drömmtydare eller något annat, är en simpel SL vakt!!
torsdag 12 november 2009
Minnena bleknar aldrig......
När slutade människor prata med varandra?
När slutade vi lyssna på andra?
När slutade vi bry oss och när slutade vi förstå?
Det behövs så lite från var och en av oss för att någon annan ska känna sig älskad och trygg.
Om vi alla bara kunde sluta leva i vår egna bubbla och ta oss lite tid till att se, lyssna och förstå andra Det är liksom inte världens undergång, eller vårt egna livs undergång. Om vi bara stannade upp och lyssnade på omgivningen.
Är vi så rädda för att förstå vad som är på väg att ske?
Är vi så egoistiska att vi inte orkar lyssna?
Är vi så stressade att vi inte vågar stanna upp och se, se det lilla som kan betyda så mycket för någon annan?
Det är sorgligt när en människa väljer att avsluta sitt liv, för att hon inte ser någon annan utväg. När hon grävt ner sig och stängt in sig själv i ett rum där ingen kan se och dit ljuset aldrig kan nå. Den enda förklaring man kan få, om man har tur är några ord skrivna på en papperslapp. Några få ord som hon så varsamt skrivit ner. När bokstäverna bildar meningar med en berättelse som förhoppningsvis ska få oss andra att förstå. Några meningar hon inte kunde säga till oss, men som hon ville att vi skulle veta. Några meningar hon kunde skriva, men inte visste hur hon skulle säga. När dessa ord är skrivna, infinner sig lugnet hos henne och hon vet, att någon kommer läsa hennes ord. Någon kommer läsa dom, men ingen kommer någonsin förstå. De flesta kommer se det som ett svek. Men det förstår inte hon när hon så mödosamt formulerar dessa ord, som bildar meningar, som gör att vi ska förstå. För när hon skriver dessa ord som hon inte kan säga, så har hon gett oss en förklaring. Hon vill inte lämna oss utan att ha sagt sitt, de där orden som är så svåra att säga, men fjäderlätta att skriva.
Vi intalar oss alla att vi förstått de ord som hon skrivit, men ingen kommer någonsin att acceptera dom. I mörkret kommer vi fälla en miljon med tårar, fortsätta fråga oss varför och i dagsljuset, säga att vi förstår de där orden som så mödosamt skrevs på papperslappen.
Med tiden kommer orden att blekna, vi kommer inte sträva efter att förstå eller acceptera.
Med tiden kommer vi bara minnas. Minnas hon som skrev de där orden. Minnas henne för den hon var och de saker hon gjorde. Vi kommer aldrig glömma henne. Hon kommer alltid bo inom oss, vi kan ta fram henne när vi vill........
När slutade vi lyssna på andra?
När slutade vi bry oss och när slutade vi förstå?
Det behövs så lite från var och en av oss för att någon annan ska känna sig älskad och trygg.
Om vi alla bara kunde sluta leva i vår egna bubbla och ta oss lite tid till att se, lyssna och förstå andra Det är liksom inte världens undergång, eller vårt egna livs undergång. Om vi bara stannade upp och lyssnade på omgivningen.
Är vi så rädda för att förstå vad som är på väg att ske?
Är vi så egoistiska att vi inte orkar lyssna?
Är vi så stressade att vi inte vågar stanna upp och se, se det lilla som kan betyda så mycket för någon annan?
Det är sorgligt när en människa väljer att avsluta sitt liv, för att hon inte ser någon annan utväg. När hon grävt ner sig och stängt in sig själv i ett rum där ingen kan se och dit ljuset aldrig kan nå. Den enda förklaring man kan få, om man har tur är några ord skrivna på en papperslapp. Några få ord som hon så varsamt skrivit ner. När bokstäverna bildar meningar med en berättelse som förhoppningsvis ska få oss andra att förstå. Några meningar hon inte kunde säga till oss, men som hon ville att vi skulle veta. Några meningar hon kunde skriva, men inte visste hur hon skulle säga. När dessa ord är skrivna, infinner sig lugnet hos henne och hon vet, att någon kommer läsa hennes ord. Någon kommer läsa dom, men ingen kommer någonsin förstå. De flesta kommer se det som ett svek. Men det förstår inte hon när hon så mödosamt formulerar dessa ord, som bildar meningar, som gör att vi ska förstå. För när hon skriver dessa ord som hon inte kan säga, så har hon gett oss en förklaring. Hon vill inte lämna oss utan att ha sagt sitt, de där orden som är så svåra att säga, men fjäderlätta att skriva.
Vi intalar oss alla att vi förstått de ord som hon skrivit, men ingen kommer någonsin att acceptera dom. I mörkret kommer vi fälla en miljon med tårar, fortsätta fråga oss varför och i dagsljuset, säga att vi förstår de där orden som så mödosamt skrevs på papperslappen.
Med tiden kommer orden att blekna, vi kommer inte sträva efter att förstå eller acceptera.
Med tiden kommer vi bara minnas. Minnas hon som skrev de där orden. Minnas henne för den hon var och de saker hon gjorde. Vi kommer aldrig glömma henne. Hon kommer alltid bo inom oss, vi kan ta fram henne när vi vill........
måndag 2 november 2009
Superettan här kommer Bajen.....
Hej Superettan!
Jag är en tjej på snart 30- jordsnurrar som har några frågor inför kommande säsong!
Skickas det ut någon karta inför premiären nästa år!? Menar så att jag och mina grön/vita systrar och bröder vet vart vi ska vara.
Lovar du att lagen i superettan är s ä m r e än de lag vi fick möta denna säsongen!? För jag tycker att dom va ganska elaka mot oss i år och pga det så får vi nu spela i en annan division?
Har Svff och SEF lika mycket och säga till om i denna ligan, har dom kanske något "hatlag" så att vi slipper vara det till kommande säsong oxå. Är det tillåtet att kasta typ saker i riktningen mot planen? Det fick vi nämligen I N T E göra denna säsongen och om du tillåter det så kanske vi slipper så mycket böter. För du ser vi har en del kompisar som lider av "kasta-saker-på-planen-och-även-på-domaren-syndromet. Poliser är inget ni använder er av va?! Dom tycker nämligen att det är superskoj och slå på mina kompisar och även på oss som jobbar för Bajen, men det tror jag beror på att de får betalt av SEF alternativt av Svff. Eftersom att jag har hört att det är lite "lägre" standard på arenorna i din division så tänkte jag bara säga, att när det blir mörkt ute och vi spelar på planer som ligger mitt i skogen eller på andra orter dit ström inte hunnit dras. Då har mina kompisar jättehäftiga saker som brinner, man kan säga att de är som ljus, så det kan vi ställa upp med. Vi kan även lysa upp planen med annan pyroteknik, bara säga till så styr vi upp något!
Har även hört ett ont rykte om att man inte kan ha sina casual-vita-fred perry-dojjor på sig utan att ni förespråkar stövlar, hur ligger det till med det egentligen?
Måste man ta med sig sitt egna toapapper till utedasset eller står bortalaget för det? Finns det möjlighet till att fukta strupen och få någon mat i magen eller måste man ta med sin egna matsäck?
Vore tacksam för svar så snart som möjligt och sen vill jag säga att ni får inte bli rädda om ni inte tycker vi ser inavlade ut, Stockholm är bara "lite" större ort än de lagen som egentligen spelar hos er. Vi ber redan nu om ursäkt för att vi bara stannar och sjunger/hoppar en säsong. På tala om att sjunga/hoppa tål era "arenor" det eller går dom sönder pga av vibrationerna?!
Vänligen
Carro
Jag är en tjej på snart 30- jordsnurrar som har några frågor inför kommande säsong!
Skickas det ut någon karta inför premiären nästa år!? Menar så att jag och mina grön/vita systrar och bröder vet vart vi ska vara.
Lovar du att lagen i superettan är s ä m r e än de lag vi fick möta denna säsongen!? För jag tycker att dom va ganska elaka mot oss i år och pga det så får vi nu spela i en annan division?
Har Svff och SEF lika mycket och säga till om i denna ligan, har dom kanske något "hatlag" så att vi slipper vara det till kommande säsong oxå. Är det tillåtet att kasta typ saker i riktningen mot planen? Det fick vi nämligen I N T E göra denna säsongen och om du tillåter det så kanske vi slipper så mycket böter. För du ser vi har en del kompisar som lider av "kasta-saker-på-planen-och-även-på-domaren-syndromet. Poliser är inget ni använder er av va?! Dom tycker nämligen att det är superskoj och slå på mina kompisar och även på oss som jobbar för Bajen, men det tror jag beror på att de får betalt av SEF alternativt av Svff. Eftersom att jag har hört att det är lite "lägre" standard på arenorna i din division så tänkte jag bara säga, att när det blir mörkt ute och vi spelar på planer som ligger mitt i skogen eller på andra orter dit ström inte hunnit dras. Då har mina kompisar jättehäftiga saker som brinner, man kan säga att de är som ljus, så det kan vi ställa upp med. Vi kan även lysa upp planen med annan pyroteknik, bara säga till så styr vi upp något!
Har även hört ett ont rykte om att man inte kan ha sina casual-vita-fred perry-dojjor på sig utan att ni förespråkar stövlar, hur ligger det till med det egentligen?
Måste man ta med sig sitt egna toapapper till utedasset eller står bortalaget för det? Finns det möjlighet till att fukta strupen och få någon mat i magen eller måste man ta med sin egna matsäck?
Vore tacksam för svar så snart som möjligt och sen vill jag säga att ni får inte bli rädda om ni inte tycker vi ser inavlade ut, Stockholm är bara "lite" större ort än de lagen som egentligen spelar hos er. Vi ber redan nu om ursäkt för att vi bara stannar och sjunger/hoppar en säsong. På tala om att sjunga/hoppa tål era "arenor" det eller går dom sönder pga av vibrationerna?!
Vänligen
Carro
onsdag 28 oktober 2009
Det tog slut alldeles för tidigt...
Nu har luften gått ur, allt är nattsvart, det är slut allt är borta!
Den tomhet jag känner går inte med ord att beskriva, på 90 minuter så hann jag passera genom ljuset och rakt ner i ett bäcksvart helvete.. Här står jag nu med bara tomheten som min vän. Jag såg döden i vitögat i samma stund som han slet hjärta ur min kropp. Blödandes står jag kvar och stirrar raktfram, ut i den mörka natten. Frågan jag ställer mig när livsandan tryter, hur kunde det gå så fruktansvärt fel??
Trevar med händerna utan att se, letar efter något att greppa. Men ingenting finns där, bara mörkret och smärtan.
Jag faller ner på knä, försöker skrika, men orden kommer bara som en viskning. Tårarna rinner långsamt ner för min kind, känner värmen från dom innan de tyst förvinner i natten. Ni tog allt, utom en sak och den kommer ni aldrig kunna ta. Ni tog mitt hopp, förnedrade min tro, stal det enda som betyder något.
Men det ni inte tog och aldrig kommer kunna ta ifrån mig är KÄRLEKEN till mitt älskade HAMMARBY!!
Jag älskar dig över allt annat och kommer vara dig förevigt trogen. Tillsammans kommer vi gå ur detta mörker, vi kommer tillsammans slicka såren och läka. Tillsammans kommer vi torka tårarna få livsgnistan åter. Tillsammans kommer vi resa oss. För det är VI SOM ÄR HAMMARBY!!!!
Den tomhet jag känner går inte med ord att beskriva, på 90 minuter så hann jag passera genom ljuset och rakt ner i ett bäcksvart helvete.. Här står jag nu med bara tomheten som min vän. Jag såg döden i vitögat i samma stund som han slet hjärta ur min kropp. Blödandes står jag kvar och stirrar raktfram, ut i den mörka natten. Frågan jag ställer mig när livsandan tryter, hur kunde det gå så fruktansvärt fel??
Trevar med händerna utan att se, letar efter något att greppa. Men ingenting finns där, bara mörkret och smärtan.
Jag faller ner på knä, försöker skrika, men orden kommer bara som en viskning. Tårarna rinner långsamt ner för min kind, känner värmen från dom innan de tyst förvinner i natten. Ni tog allt, utom en sak och den kommer ni aldrig kunna ta. Ni tog mitt hopp, förnedrade min tro, stal det enda som betyder något.
Men det ni inte tog och aldrig kommer kunna ta ifrån mig är KÄRLEKEN till mitt älskade HAMMARBY!!
Jag älskar dig över allt annat och kommer vara dig förevigt trogen. Tillsammans kommer vi gå ur detta mörker, vi kommer tillsammans slicka såren och läka. Tillsammans kommer vi torka tårarna få livsgnistan åter. Tillsammans kommer vi resa oss. För det är VI SOM ÄR HAMMARBY!!!!
söndag 18 oktober 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)