Nordanvinden piskar min blottade kropp, isande vindar kyler min sargade själ.
Tårarna som långsamt letar sig nedför min väderbitna kind blir till små, glänsande iskristaller som glimmar och glittrar i augustinattens dova sken.
Ser på månen där han så bekymmersfritt och tyst stirrar ner och lyser på mig.
Någonstans inom mig, djupt där inne finner jag barnet, barnet jag en gång kände.
Stirrandes på lågans värmande sken, fuktar jag fingrarna, klämmer åt veken.
Där i lågans sken fanns mitt hopp och min tro...